Igår kväll var jag ganska upprörd, sur och less och jag kände inte för att prata med någon förutom mamma. Det är ju inte så lätt då.. :/ Men jag satte i hörlurarna med högsta musiken i och åkte ut till mamma. Tände ljus och satt där och pratade lite med henne. Jag behövde lite råd och tips och jag vet att hon hade haft dom bästa svaren om hon var här hos oss. Jag vet att jag har andra jag kan prata med också om allt men det är inte riktigt samma sak. 
Jag saknar det där... har ju aldrig fått prata med dig när jag haft "problem".. varken kill-problem, skol-problem, kompis-problem eller andra saker. Jag hade ju inte så många problem som behövde smarta lösningar när jag var tio. Man har ju liksom inte börjat leva på riktigt då. Så jag har ju alltid pratat med massa andra när jag haft problem.. eller för det mesta nog hållt tyst och inte sagt så mycket alls.

Det vet jag inte är så bra.. jag kommer ju verken fram till någon bra lösning och jag blir ju knäpp efter ett tag för att jag har tusen saker i huvudet hela tiden. Men ibland känner jag inte för att prata med någon.. om jag inte kan prata med dig så vill jag inte prata alls.

Jaa jag vet, det låter fett barnsligt men det är inte samma sak att prata med en kompis, kille eller släkting som att prata med sin mamma.

Jag brukar för det mesta sätta på ett leende och fortsätta dagen som vanligt.. så har jag gjort i snart tolv år så det är det jag är van vid. Men när jag inte kan låsas och allt rinner över och blir för mycket känns det skönt att jag kan åka ut till mamma och sitta där en stund. 

Jag är ju jätterädd för spöken och allt sånt andligt. Och att jag ens åker ut till en kyrkogård på kvällen mitt på landet när det är kolsvart är ju helt otroligt. Men det känns ändå ganska okej att vara där. Det känns lugnt och fridfullt. Jag som springer och låser på mitt jobb för att jag är rädd och vågar knappt gå ner i tvättstugan för att jag är så nojig. Men där känns det bra. Det är ju så nära jag kan komma mamma och det känns bra.

Men men hur som hellst.. jag satt ute hos henne igår en stund. Sen när jag inte kände fingrarna längre (för att det var så kallt) så åkte jag hem igen.

Jag saknar dig varje dag, varje sekund! Vill att du ska komma tillbaka. Älskar dig mest av allt och det kommer jag alltid att göra mamma!! <3<3<3 Du är bäst!

/Jasmine